Mini Clubman S
Lagom Mini, lagom stor.
En Mini som vuxit till sig och nu räcker för hela familjen. Det är i alla fall vad Mini vill att vi ska tycka om nya modellen, Clubman S. Det som skiljer den från den vanliga Coopern är några centimeter på längden, en extra sidodörr som gör det lättare att komma in i baksätet och framförallt en helt ny design på bakdelen. Clubman har två dörrar istället för en vanlig baklucka. Det gör under när man skall fylla bilen med packning, men du irriterar dig på fönsterramarna varje gång du tittar i backspegeln och inte ser något bakåt. Designmässigt ser Clubman precis lika läcker ut som den vanliga Coopern. Den är inte bara en bil, den är en modeaccessoar.
Det som oroar mig mest inför provkörningen är ifall den något längre hjulbasen skall förstöra gokartkänslan som tidigare Minis har. Clubman känns mycket mer som en vanlig bil, inga stötiga fjädrar, inte alls samma vägkänsla. Däremot kan man ligga i motorvägstakt, till och med i autobahntakt, och faktiskt tycka att bilen är bekväm. Solen har legat på ett tag nu och den sista slasken har precis förvandlats till vatten på den smala landsvägen. Det känns lite löjligt att ta ut en vanlig bil på den här entusiastvägen. Sen trycker jag på sportknappen. Styrningen blir mer direkt, gasresponsen snabbare och fjädrarna styvare. Med ett fast grepp om ratten kastar man bilen mellan kurvorna. Den är visserligen lugnare än tidigare modeller, men mer välbalanserad och effektiv. Mindre gokart, mer sportvagn. Mini har lyckats, körgläden finns kvar, men Minin har mognat. Clubman tar Minin till en ny nivå, den är inte längre andrabilen som man har lite kul med. Den duger för långresor, och den är precis lika motiverande att jaga sportbilar med som tidigare modeller.