Det var nära att både jag & bil hälsat hem i förrgår.
Kör hemåt på väg 257 G:a Södertäljevägen när jag i en högerkurva – i mitt körfält – möter en grusbil genandes i kurvan! Blixtsnabbt stampar jag på bromsen samtidigt som jag väjer ut mot diket, lastbilschaffisen väjde han också.
Det första jag såg var fronten på den, nästa minnesbild är utrymmet mellan fram- och bakhjul, flaket och bakhjulen som är på väg mot bilen, det var fruktansvärt nära att de plockade bilen. Jag tänkte ”Nu smäller det!” men såg hjulen svischa förbi preciiiis förbi bilen, kan inte ha varit många millimetrar emellan, hjärtat satt i halsgropen och en stund efteråt kunde jag knappt köra längre.
I går var den där fronten och bakhjulen på hornhinnan och gick inte bort, tankar for igenom huvudet som ”Tänk om jag just då kikat i backspegeln, svarat i telefon eller nåt? Hade jag suttit i fronten då? Under bakhjulen?”. Och tanken på att familjen skulle fått fortsätta utan mig var fruktansvärd, fy vad jag grät i går över den hemska tanken. Att vara så fruktansvärt nära, att plötsligt är man bara borta. Hur skulle dottern ta det, hon som är så mammig av sig?
Alla andra jag mött på den vägen har hållit sig på sin sida av mittlinjen, även de med släp. Han kanske kom samma dag så som han genade i tron att han var ensam på vägen…? Och apropå släp, det var tur han inte hade släp påkopplat för då hade jag verkligen suttit där.
Krama varann i dag.